Pakistan

måndag, 24 november 2008 12:22, Mina gäster

Befinner mig just nu i Pakistan, ett av de länder som är mest i fokus när det gäller terrorismbekämpning. Media i vår del av världen pekar ut Pakistan som ett land där alla invånarna är fundamentalister som gärna attackerar alla västerlänningar. Det är en felaktig bild som inte ger rättvisa åt det pakistanska folket. Alla pakistanier som jag mött är förtvivlade över den bild som sprids runt världen och de tar avstånd från all fundamentalism. Kommer det gäster, även om de kommer från västvärlden välkomnas de med respekt och en gästfrihet vi inte är vana vid. Jag besökte Pakistan första gången i februari 2000 och har hunnit med ett tiotal besök sedan dess, jag har aldrig någonsin bemötts med annat än vänlighet från vanliga människor på gatan. Mitt besök denna gång började i Lahore där jag bor hemma hos en familj med 5 barn som jag lärde känna för ca 8 år sedan, jag har följt familjen och sett deras barn växa upp och behandlas numera som en del av familjen. Jag har varit i Karachi i 4 dagar för att titta på de 20 vuxenutbildningscenter som drivs Labour Education Foundation (LEF) med ekonomiskt stöd från Internationella Folkhögskolan i Göteborg och numera även ABF Sydvästra Skaraborg och ABF Fyrbodal. Jag togs emot av LEFs ledare i Karachi, Nazir Mansoor, som skulle ta mig till ett hotell för några dagars övernattning. Jag talade om att jag inte sover på hotell så ofta eftersom jag mestadels bor hemma hos pakistanska vänner så erbjöd han mig omedelbart att bo hemma hos hans familj istället. En underbar familj med 4 barn från 1 till 12 år som bodde i en liten lägenhet och med glädje delade med sig av sin vardag till någon de aldrig träffat tidigare. Vid besöken på de olika centren intervjuade jag många av eleverna, det är fantastiskt att se hur mycket livet kan förändras för människor när de lärt sig att läsa, skriva och räkna. En kvinna uttryckte det som att hon var blind tidigare, kunde inte hitta affärer ens eftersom hon inte kunde läsa skyltar. Köksansvarig på centret sa att hon numera inte behövde gå flera gånger till marknaden eftersom hon glömt saker, nu kan hon skriva en kom-ihåg-lista och behöver inte minnas allt hon ska köpa. En elev uttryckte att hon upplevde att bokstäver och siffror börjat leva, de talade till henne och betydde något. På ett center för män som var pashtuner, dvs kommer från Pashtun-bältet som sträcker sig från Afghanistan till västra Pakistan, uttryckte de att som flyktingar i sitt eget land måste de kunna läsa och skriva för att ha någon chans att få jobb i Karachi. Det fanns ingen skola för barn i området men nu kunde även lära sina barn att läsa och skriva. Flera av dem lärde också sina fruar att läsa och skriva, flera av dem hade nått den avancerade kursen och var verkligen motiverade. Flera möten följde i Karachi, bl a med PYF, en ungdomsorganisation som är aktiva i att driva utbildningsfrågor i sitt närsamhälle. De har sitt huvudsäte i Lahore, SSU i Lidköping har haft kontakt med dem sedan ett par år och har också för avsikt att besöka dem i Pakistan nästa år. Jag träffade också NUF, National Union Federations styrelse som består av 65 fackföreningar varav metallarbetare, vatten-och avloppsarbetare och fiskeriarbetare är de största med ca 4000 medlemmar vardera. Det finns också en speciell sektion för kvinnor som har ca 500 medlemmar. NUF samarbetar med LEF för utbildning i fackliga rättigheter. Tillbaka i Lahore har jag hunnit med att besöka ett möte med Tegelbruksarbetarnas fackförening, BMM och ett besök på en skola i Pattoki utanför Lahore som drivs av BLLF Pakistan, Bonded Labour Liberation Front. Två fantastiska lärare driver en skola med 81 elever, varav 13 stycken, 4 flickor och 9 pojkar ska ta examen i femte klass för att fortsätta i den statliga skolan dit de inte haft tillträde tidigare. Lärarna har ingen regelbunden inkomst eftersom de inte ingått i något projekt på snart sex år men har ändå fortsatt att utbilda barn framförallt från tegelbruksarbetarnas familjer. Ibland kan de få en liten inkomst, 100-200 kr per månad men inga garantier finns. Tack vare att de lever i så kallat ”Joint family-system”, dvs man bor tillsammans med mannens föräldrar och bröder samt deras familjer och delar alla inkomster och utgifter, kan man fortsätta arbeta trots ibland obefintlig lön så länge familjen också tycker att det är viktigt att man fortsätter med sitt uppdrag som lärare. Dagarna som är kvar tills min hemresa är inbokade med möten för planering av SSU-ungdomarnas resa hit 2009 och jag hoppas att vi får ett bra program där de hinner se så mycket som möjligt, träffa pakistanska ungdomar och bilda sig en egen uppfattning av detta gästvänliga land och slipper färgas av medias rapportering om ett fundamentalistisk samhälle som inte existerar i praktiken. Hälsningar Ann carin Landström